Japp, här har ni oron själv. Jag vill ju så gärna att allt ska gå bra, det är allt jag vill. Inget har hänt, så vitt jag vet. Inga blödningar, ingen magont, fortfarande hög temp, ömmande bröst och ett lätt illamående. Och tröttheten då, denna förbannade trötthet.
Det som gör mig orolig är det här med MA - missed abortion. Att fostret dör utan att kroppen stöter ut det. Alltså fatta den sorgen om vi skulle märka det på KUB. Min kille blir nästan arg på mig när jag går runt och oroar mig för det, jag förstår honom, jag är jobbig, men jag kan liksom inte glädja mig riktigt än. Mitt katastroftänk tar över. Jag vet inte hur jag skulle klara en sådan förlust.
MEN, senast vi kollade, för 6 dagar sedan såg att perfekt ut enligt läkaren. Jag får leva på den tanken fram till den 6/8. 22 dagar, låt dom gå av bara fan. Fast egentligen, varför skulle Snuffe dö? Nej, han ska ju leva tills han är 100, minst.
Kommentera