Besöket hos gynekologen resulterade som väntat i tårar och dessa inte av glädje. Efter ett snabbt VUL konstaterade min snygga läkare att mina äggblåsor är helt oförändrade sedan sist. Han försökte uppmuntra mig med att det tar längre tid för vissa att få ägglossning så jag fick en ny tid för undersökning om en vecka. Jag kan aldrig påstå att detta gjorde mig lugnare. Med gråten i halsen ställde jag ett par ganska obetydliga frågor och höll mig tills jag satte mig i bilen igen. Då brast det. Jag grät även att jag vet att det är för tidigt att gråta, vi är bara på det första steget. Man måste ha tålamod. En stor dos tålamod som jag inte har.
Jag ringde till mannen i mitt liv. Jag grät och som vanligt fick han ta emot all skit jag är duktig på att kasta. Han är en ängel ändå, han är räddningen i dessa svåra tider, han håller mig i schack. Men jag kunde inte undgå att höra besvikelsen i hans röst. Han som verkligen trodde på att detta skulle vara lösningen.
Jag berättade vad gynekologen sagt. Att ungefär hälften av alla som äter Pergotime får ägglossning av enkel dos. Av resterande hälft är det "några stycken" som svarar på en dubbel. Då konstaterade jag att den dubbla dos jag med all sannolikhet kommer börja äta om några veckor är förgäves. Men "om jag skulle svara på en dubbel dos är det betydligt lättare att ha och göra med än sprutor". Visst, det ligger väl något i det och jag har ingen anledning att stressa, men varför ska jag behöva utsättas för mer än jag behöver? Hur som helst. Nu behöver jag vänta en vecka tills nästa VUL, inga förhoppningar finns hos varken mig eller fästmannen så det är väl bara att leva som vanligt.
Jag har för stunden bestämt mig för att inte låta detta trycka ner mig. Barnen kommer så småningom om. Vi har livet framför oss. Vi är inte så gamla än. Även om vi försöker i 10 år är vi fortfarande unga. Ändå kan jag inte undgå att få gråten i halsen och smärta i bröstet varje gång jag ser en gravid kvinna, en mamma med sitt bebis i famnen eller sitt barn i handen gående längst trottoaren på väg till skolan. Senast för ett par timmar sedan såg jag ungarna som hade rast på skolan och tänkte "jag undrar hur alla dessa barn är skapade? Är det tack vare medicin, sprutor eller kanske provrör? Eller räcker det med att deras mammor tittar på en snopp så är dom på smällen? Jag såg också en mörk flicka, otroligt söt och precis som alla andra. Då tänkte jag, hennes mamma kanske har PCO och inte svarade på några behandlingar alls, det var därför dom adopterade. Jag vill inte adoptera, jag vill bära mina egna barn. Jag kommer bära mina egna barn. Så småningom. Tills dess är det färre tårar och mer tålamod som gäller för damen bakom tangentbordet.
Kommentera